Vad är fäktning?

Fäktning var konsten att kunna såra eller döda sin motståndare med en stöt eller ett hugg utan att själv bli träffad.
Idag gäller samma filosofi, fast att bli träffad resulterar väldigt, väldigt, sällan i skador.

Man fäktar med tre olika vapen, Värja, Sabel och Florett. Bredsvärdet är det gemensamma ursprunget, från vilket både värjan och sabeln har utvecklats. Soldater till häst fann att hugget var mera effektivt än stöten, eftersom man oftast hade sina fiender nedanför sig, därför är sabeln ett typiskt kavallerivapen. Detta har satt sina spår i den moderna sabelns regler. Fotsoldater o andra sidan fann att stöten var vida överlägsen när man stod på marken. Därför har deras vapen utvecklats till rena stötvapen, det vi idag kallar värja. Värjan blev också det klassiska duellvapnet. Floretten utvecklades av franska Fäktmästare som ett rent utbildnings och övningsvapen för värjan. Detta för att minska risken för skador under träning, både på elever och tränare.

Värja

Den moderna värjan som fäktas idag har sin karaktär som duellvapen kvar. Hela kroppen är giltig träff yta. I värjan blir det därför viktigt att kunna skilja på om träffen satt i golvet eller om den satt på motståndaren. Därför fäktar man värja på en kopparmatta som jordas för att på så sätt kunna neutralisera en ogiltig träff. Även

värjan är jordad så att man inte ska kunna få poäng om man träffar skålen (handskyddet).
Reglerna i värja är mycket enkla. Den som träffar först får poäng, träffar båda samtidigt (inom 1/25 sekund) får båda poäng. För att bli ensam om poängen gäller det att kunna tillämpa fäktningens filosofi "Att träffa utan att bli träffad".
Eftersom värjan är ett rent stötvapen så använder man en spets med en inbyggd kontakt för att registrera träffen. När spetsen trycks ihop med en större kraft än 750 gram så markeras träff.

Sabel

Sabeln av idag kännetecknas av att både hugget och stöten är tillåtna sätt att träffa. Det är alltså det tekniskt mest kompletta vapnet och samtidigt det som är svårast att lära sig. I sabeln får man bara träffa ovanför midjan. Detta är ett arv från kavalleriet då man fäktade till häst. Man använder

en extra väst med invävda metalltrådar för att skilja på giltig och ogiltig träff yta. När klingan träffar elvästen sluts strömkretsen och träff markeras.

Den som följer fäktningens filosofi och träffar utan att bli träffad får poäng för sin bedrift. Skulle båda fäktarna bli träffade, så är det domarens uppgift att "lägga frasen" och avgöra om någon har rätt till poäng. Att lägga frasen är att avgöra vilka fäktrörelser som har inträffat. Den fäktare som då har gjort rätt enligt fäktningens filosofi ska då få poäng för sin träff. Detta är en smula invecklat men ändå fullt logiskt. Det behövs några exempel här.

Fäktare A attackerar, Fäktare B stöter emot, båda blir träffade. Om detta vore tvåhundra år sedan skulle båda vara döda. Fäktare B borde ha valt att skydda sig istället för att konterattackera. Poängen går därför till Fäktare A. Man säger att attacken har prioritet.
Fäktare A attackerar, Fäktare B parerar och svarar med en ripost, Fäktare A hugger till igen. Eftersom B försvarade sig så ligger hans ripost som ett logiskt svar och har därför prioritet. A borde förstå att han ska skydda sig istället hugga till igen. Domaren ska då ge poängen till Fäktare B.

Det är inte alltid som domaren lägger frasen så som den var / eller som fäktarna tycker att den var. Därför ser man ofta sabelfäktare som verkar mycket upprörda. De tycker nämligen att domaren är allt från inkompetent till blind. Oftast bedömer också domarna olika sinsemellan. Domsluten blir också ofta subjektiva, med högre utfall till domarens favorit. Ofta blir det så att fäktarna kämpar för att få domarens prioritet istället för att tillämpa fäktningens filosofi. Detta är en av orsakerna till att det finns så få sabelfäktare i Sverige.

Florett

Floretten har alltid varit ett övningsvapen för värja, som man sedan också hade mindre tävlingar i för att minska risken för skador. Då tillämpades också konventionerna om prioritet, det är ju sammanfattningen av fäktningens filosofi. Så är det även idag. Florettens träffyta var ändå ifrån början begränsad till bålen. Ska man ta

livet av någon ska man ju träffa i bålen! Dog motståndaren inte direkt av blodförlusten, så dog han ändå några veckor senare av infektionerna. Florettens träffyta skiljs från den ogiltiga ytan på samma sätt som i sabel, med en elväst. Floretten som är ett stötvapen har en spetskontakt som måste tryckas ihop med minst 500g för att markera träff.

Den som följer fäktningens filosofi och träffar utan att bli träffad får poäng för sin bedrift. Skulle båda fäktarna bli träffade, så är det domarens uppgift att "lägga frasen" och avgöra om någon har rätt till poäng. Kort sagt har florettfäktningen samma problem som sabeln i dagsläget.

Därför koncentrerar vi i VFK oss på värjan som är helt opartisk när det gäller bedömningen. Domaren har i värjfäktning rollen som poängräknare, tidtagare och övervakare av disciplin på pisten.

Pisten & Matchen

Tävlingsområdet inom fäktning kallas Pist. Pisten är 14 meter lång och 2 meter bred.

Man fäktar enligt två olika system när man tävlar. Alla möter alla andra fäktare och den med flest segrar vinner. Den tävlingsformen kallas populärt för Maraton. Varje match fäktas då först till 5 träffar på max 3 minuter. Kommer man inte till 5 inom den tiden vinner den med flest stötar. Står det lika vid tidens utgång blir det "sudden death" som avgör.
I en CUP tävling är vinna eller försvinna det som gäller. Man är rankad enligt något system och i tävlingens början möter den bäste den sämste rankade, den näst bäste möter den näst sämste rankade osv. Förhoppningsvis möts då de två bästa i en final. Alla DE matcherna (DirektEliminering) fäktas först till 15 träffar i tre perioder om tre minuter, med en minuts vila mellan varje period.

Den vanligaste tävlingsformen är att man först delar upp alla fäktarna i grupper om 5 eller sex fäktare. Inom gruppen fäktar alla mot alla. Ur dessa gruppresultat tas en ranking fram för CUP-delen av tävlingen.